Anneli Andersson

Jag sitter på busshållplatsen och har sådär tråkigt som man bara kan ha när man väntar på bussen. Då hör jag hur det plingar till i min ficka. Ett ljud som får mig att fyllas av förhoppningar. Det är ljudet av min mobiltelefon som vill tala om för mig att jag fått ett sms. Vem är det som älskar mig så mycket att de skickar ett sms? Är det Malin? Eller Lenne kanske? Erik? Har de fått någon jättebra idé som de bara måste få ur sig? Jag måste ta reda på det.
Jag tar upp mobilen och ser till min besvikelse att det inte är Mallan, Erik eller Lenne som smsat mig. Det är Telia som älskar mig. De älskar mig så mycket att de bara måste berätta om sitt nya erbjudande. Jippie.

Jag sitter hemma vid datorn och surfar runt lite tills jag får den briljanta idén att logga in på min bilddagbok. När jag kommer in ser jag att min kommentarssymbol blinkar. Jag vet direkt vad det betyder: Jag har fått en kommentar. Jag börjar såklart undra vem det är som slogs av en tanke när denne såg mina bilder. Antagligen är det Lenne eller Mallan, men tänk om det är en snygg kille som tycker om mina bilder, eller kanske en proffsfotograf?
Nej det är såklart ingen snygg kille som tycker om mina bilder som kommenterat min fina bild på bessie, DET ÄR PARLINO SOM VILL INFORMERA MIG OM DERAS ERBJUDANDEN. Användaren MrsEmma91 tycker tydligen det är okej att spamma folk och ge dem falska förhoppningar. Men det är det fan inte.

När jag sedan loggar in på bloggen så ser jag att en Camillanågonting har kommenterat ett inlägg. Jag fylls återigen med hopp. Men återigen krossas de då jag läser hennes kommentar. Hon vill bara göra reklam för sin blogg. Den är dessutom urusel, men hon tycker ändå att jag ska ställa en fråga i hennes frågestund.

Jag kan hantera vanlig reklam, men när det blir sådär att de skickar mig ett personligt meddelande, som sms eller en kommentar då blir jag sur
Bajs i rumpan.
//A