Anneli Andersson

Förlåt, men jag måste klaga lite.

Jag vaknar av väckarklockan, men stänger av den i tron av att jag sätter den på snooze. Jag vaknar igen en kvart innan bussen ska gå, så jag skyndar mig för att hinna med den, vilket jag faktiskt lyckadas med.
När jag kommer in till jobbet ser jag att min hatchef jobbar. David. Han är i min ålder, men hans föräldrar råkar äga den McDonald's jag jobbar på, så han är arbetsledare trots sin ringa ålder. Han må ha gått en arbetsledarutbildning, men det verkar inte som att han har tagit åt sig något av själva ledarutbildningen. Han är nämligen extremt auktoritär, delar ut ordrar hit och dit men är väldigt dålig på att berömma. Själv tror han naturligtvis att han kan allt och är bättre än alla andra på allt, något som inte riktigt stämmer. Han bryter själv mot regler men är väldigt nogrann att andra ska följa dem till punkt och pricka. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om honom, men ni orkar nog inte läsa allt så jag hoppar resten för jag tror att ni fått in min bild av honom.
   Det är fruktansvärt varmt ute, den varmaste dagen hittils i år, och det är inte mycket bättre inne i kassorna. Snarare dubbelt så varmt + att man ska springa och stressa som en annan skotaperker. Jag går in på jobbet i vetskapen om att jag ska jobba 9,5 timmar i den där värmen. Eftersom att jag ska jobba så länge, så missar jag även personalfesten som alla ska gå på (förutom jag och Linnea) Jag är trött från gårdagen, då den sista middagsgästen gick vid 1. Jag får också reda på att Victoria, min allra bästa kollega, ska sluta för att hon ska flytta till USA för att plugga. Idag är den sista dagen vi jobbar tillsammans. Jag blir sjukt ledsen. Vem ska jag nu sjunga med bakom kassan? Vem ska jag flamsa med?
   Eftersom att alla utom jag och Linnea ska på personalfesten får jag stå ensam i kassan under hela middagsrushen mellan 18-21. Det är kö bort till den bakre väggen hela tiden och folk blir skitsura för att de får vänta länge, men jag springer ju såklart så snabbt jag kan och det finns inte så mycket annat jag kan göra bättre. Jag får en del jobbiga gäster också, som blir sura för att de fått fel dricka, har fått en gurka på sin hamburgare fastän de beställt utan (TA AV DEN SJÄLV DÅ FÖR GUDS SKULL!!) eller för att de har damp och älskar att dampa på stackars småflickor som springer bakom kassan.
   När jag äntligen slutar ser jag att pappa har skickat ett sms där det står att han kan hämta mig efter jobbet. Jag ringer upp, men min mobil dör innan jag hinner säga att jag jättejättegärna vill bli hämtad.
Jag får ta bussen. Bakom busskuren sitter en tiggare, som antagligen inte själv vill bli kallad för tiggare utan för gatumusikant, för hon sitter nämligen och spelar på en flöjt. Bara det att hon spelar ingen melodi, utan hon spelar bara på två toner fram och tillbaka. Jag har god lust att ge henne 200 kr för att få henne att sluta spela och ta flöjten ifrån henne så jag slipper höra på oljudet, men då kommer min buss.
   På bussen kommer jag på att pappa kanske har sett att det står vinglas i diskmaskinen från igår. Eller ännu värre, min halvfulla vinflaska som står på min byrå bredvid en tom. Jag är så arg, irriterad, ledsen och trött att jag inte kan hindra krokodiltårarna. Fy fan vad livet suger ibland.
Om pappa märkte något så sa han inget iaf för jag berättade om min underbara dag, så han kanske inte ville göra den ännu värre.
//A