Anneli Andersson

Imorse såg jag att jag hade fått svar från en tjej på blocket som skulle sälja sin polaroidkamera. Först blev jag sur och tyckte att hon var en bitch, för hon sa att hon tyckte att jag verkade som en oseriös köpare för att jag hade frågat vilken modell det var. Det måste man ju veta för om den är för gammal så finns det inte film att köpa till den. 
Normalt hade jag brutit ihop (nä kanske inte) men iaf blivit ledsen och inte svarat på mejlet, men idag tog jag mig i kragen och förklarade vänligt för henne hur seriös jag var. Då blev hon genast mycket trevligare och sa att jag fick köpa den om jag kom dit och hämtade den idag.
Jag tvingade med Johanna för att möta upp "tjejen" (Allt vi visste om henne var att det var en homo sapiens av kvinnligt kön och att hon bodde på en viss adress i Vasastan. Alltså ingen ålder eller något, men vi kallade henne för tjej och inte kvinna eller tant)
Hon bodde i en jättefin lägenhet. Jag hatade henne lite för det för jag vill också bo i Vasa när jag flyttar hemifrån. Vi fick ringa på ett par gånger innan hon svarade: "Jag släpper in dig". Johanna, som jag inte hade berättat för om hur otrevlig hon verkade vara, sa genast "Ja hon lät ju trevlig". Vi gick in i en konstig hiss, åkte upp till tredje våningen och plingade på. En tjock invandrarkvinna i medelåldern (45 från Ungern?) släppte in oss. "tjejen" förvandlades på en sekund till "tanten" i mitt huvud.
"Kom in, kom in"
Hon hälsade inte eller presenterade sig, men det struntade jag i. Hon visade oss till sitt stökiga vardagrum men det ursäktade hon sig med att hon skulle flytta, och det var också av den anledningen som hon sålde kameran. Kameran var av fint skick, knappt använd. Jag fick den för 250, med kvitto och låda och allt.

Imorgon ska jag in till stan och införskaffa lite film till kameran, även ifall det är snordyrt. För 350 kr får man 20 bilder. Men men, smakar det så kostar det heter det ju.

//A