Anneli Andersson

Fasen är mitt nya ord. Jag säger det hela tiden, och om jag inte säger det, så tänker jag det. 
Det ett så himmla bra ord, det passar för alla tillfällen:
a) Jag misslyckas med att göra en glass på jobbet: FASEN!
b) Jag ramlar på dansuppvisningen: FASEN!
c) Jag tappar något på marken: FASEN!

Ett utomordentligt bra ord helt enkelt.
//A

Tjoho.
Kom just hem från min uppvisning. Det gick väl sådär, haha. För det första så var det en tjej som råkade knuffa till mig så att jag ramlade, för det andra så tappade jag mitt röda paljettyg så att det hängde väldigt vackert och dinglade mellan mina ben ett par takter. Men aja, det är väl helt enkelt så att det är någon där uppe som inte vill att jag ska dansa en avslutning helt perfekt.
Mamma fotade, men hon sitter just nu och förstör bilderna med sin redigering + att hon alltid lyckas fånga mindre smickrande delar av dansen eller när jag ser trött ut. Det är därför man ska ha en dansare som fotar åt en, som ser när man kommer att sträcka ut på armarna och som vet att man ser lite ansträngd ut när man försöker komma upp från golvet. Just sånna delar är det nämligen som mamma lyckas få med.
Pappa filmade också med mobilen, tur att mina tabbar inte syntes så bra ;)

Ännu ett intressant inlägg som ingen bryr sig om
//A

Baajs, nu håller jag på att bli sjuk.
Detta är ytterst dåligt pga. tre saker:
1) Jag har dansuppvisning om en vecka
2) Jag ska jobba och måste kanske sjukanmäla mig
3) Det är valborg snart och då vill man vara ute = Jag kommer dö.

Som ni alla vet är jag inte en normal person, och av den anledningen kommer jag inte hinna bli frisk innan valborg. Jag är nämligen en av 150 milj människor i världen som har astma, och därför får jag en fruktansvärd hosta i 2-3 veckor efter att jag varit förkyld i ca 1 vecka. (okej, jag erkänner att faktumet att jag är en av 150 milj gör mig faktiskt ganska normal)


Jag har iaf övningskört idag. Först åkte till ett snobbställe vid Kungsbacka och åt glass i vårsolen. Jag tittade på brats som gick runt i sina sommriga märkeskläder, röda ferarribilar och killar med backslick.
Jag sa till pappa att jag skulle köra på den där fina röda Ferarrin som stod parkerad på parkeringsplatsen vid hamnen. Han trodde att jag skojade, men jag är inte säker på om jag gjorde det. Men jag lät bli att köra på den iaf, våran bil hade nog också antaligen blivit förstörd.
Jag vet vad ni tänker, ni tänker att jag är avundsjuk. Vem vill inte glida runt i en fräsig Ferarri? Men jag är faktiskt  inte det. Jag har vuxit upp i en av Göteborgs snobbigaste stadsdelar, och i min grundskola gick det nästan bara rikemansbarn. De här människorna betedde sig som riktiga svin, och därför hatar jag instinktivt allt som jag förknippar med rikedommar.

Sedan övningskörde jag iaf till dansen, med Janina som livrädd pasagerare. Vi överlevde allihopa som tur var, även ifall jag var lite orolig för att Janina skulle dö av hjärtattack om inte annat.

Lotta var lite virrig som vanligt, men jag tycker om henne ändå.
Nu ska jag gå och fundera på om jag ska gå till skolan imorgon
eller sjukanmäla mig (och missa kulturhistoriaprovet som jag verkligen inte kan)
Vi får se hur jag känner mig imorgon.

Förresten, så är rubriken mitt efternamn om jag hade varit snobb :*
//A

Alltså jag älskar mig själv, för jag är så himmla bra på att göra bort mig.
Lyssna på det här som hände mig på jobbet:

Nr 1:
Två kvinnor har beställt varsin Caesar Sallad. De finns typ aldrig färdiga så jag är tvungen att beställa dem i köket. När jag får dem, tar jag en salladsburk i varje hand och börjar gå mot min kassa. Precis när jag ska till att sätta ner dem på en röd plastbricka, känner jag hur locket på den ena salladsburken börjar glida av. [Allting härifrån går i slowmotion] Jag ser hur burken låångsamt glider ur min hand och jag tänker "neeej, neeeej, neeeeeeeej". Sedan ligger det sallad över hela golvet. Jag står och hatar mig själv när jag känner att exakt samma sak håller på att hända med den andra salladen. Det finns inget jag kan göra, jag står helt lamslagen och ser på min andra Caesar Sallad långsamt färdas mot marken.
Det är seriöst bara jag som kan lyckas med något sådant.

Nr 2:
En tjej har beställt en McChicken. Det finns ingen klar så jag ska beställa en i köket så jag ropar:
"En McTjocken tack! Eeh, jag menade, McChicken"
Alla som hörde mig, inklusive hela köket och alla kunder skrattade rätt gott åt mig.



Jaja, man får väl bjuda på sig själv ;)
//A

Min lillasysters gamla barndomsvän (låt oss kalla henne Hilda) och hennes famlij flyttade för några månader sedan till London. Men nu ska de flytta tillbaka till Sverige för att Hildas lillebror (10 typ) inte har fått några kompisar i London.

Detta är ett samtal mellan Jessica och Hildas bror (låt oss kalla honom Hubert):
J: "Hej, är Hilda där?"
H: "Ja hon kommer snart."
*En stunds tystnad*
H: "Vi ska flytta tillbaka till Sverige igen."
J: "Ja jag hörde det. Hittar du ingen kompis du vill vara med?"
H: "Jo, jag har visst kompisar. Två stycken tillochmed. En är en sten och en är ett träd"


Förlåt, det är egentligen fel att skratta åt någon som inte har några kompisar, men han är ju så söt <33
//A

Min nya jacka är tyvärr inte ett fynd som mina 20-kronors jeans (se inlägget modeblogg),
men ack så snygg även ifall man inte ser så mycket av jackan på den här bilden.

Förresten har jag tappat bort den där vinröda sjalen :(
Jag glömde den utanför matten och när jag kom tillbaka var den borta. Hoppas att det var någon vänlig själ som lämnat in den i expeditionen. Får fråga imorgon.
Nu ska jag sova, puss.
//A




PS. Som vanligt är jag helt rätt ute med en blå jacka och röd sjal.
För att riktigt sätta pricken över i borde man färga sitt hår rödbrunt  á la Anneli.
Så se nu till att vara riktigt hippa, som jag.
// Allas eran modeguru, Anneli.

Jag hade varit och jobbat och stod på Marklandsgatan i väntan på buss 80. Det var ganska kallt, och jag var jävligt trött efter sju timmar i kassan, och allt jag ville var att komma hem. Jag önskade att de kommer uppfinna en teleporter snart, så att man slipper att vänta på bussar som alltid kommer sent.
På den lilla skylten ovanför mig stod det:
80: 12 minuter

Det var alltså 12 minuter kvar tills min buss skulle gå.
Jag stod där och trampade ett tag, lyssnade på Radiohead i ett försök att tänka på något annat än kylan och tiden. Det känns nämligen som att tiden går lite fortare då, men det gör den ju naturligtvis inte.
Tvärtom, så verkade den gå baklänges, för när jag tittade upp på skylten igen stod det
80: 14 minuter



//A